wrooom
Vi svenskar är ju bra tråkiga eller hur? Vi pratar helst inte med främlingar, sätter oss gärna inte brevid någon vi inte känner (om vi inte måste), hjälper gärna inte främlingar. Ja vi håller oss så långt ifrån varandra som möjligt.
MEN, idag hade jag faktiskt en helt annan upplevelse. Sitter ute på vischan efter ett möte och väntar på bussen. Bussen kommer, jag hoppar upp som en groda, bussen åker förbi mig. Ute på vischan går inte bussarna så ofta, det vet ni allihopa. Så jag bli sne. Samtidigt kommer en tjej springandes som också tänkte hinna med bussen. Vi gnäller lite tillsammans över SL och hur kassa de kan vara ibland. Sen bestämmer hon sig för att gå till nästa busshållsplats och jag bestämmer mig faktiskt för att promenera med. Vi pratar lite om allt möjligt, vad vi jobbar med, eller pluggar som hon faktiskt gjorde. Hon berättade om sin lilla son. Ja vi pratade om allt möjligt, även när vi går på bussen sätter vi oss tillsammans och fortsätter prata. Hur ofta händer sånt här liksom? Hur lätt är det att hitta nya vänner i den åldern man är i nu? Det händer tyvärr alldeles för sällan.
Tyvärr var jag tvungen att slänga mig av bussen när jag upptäckte att vi redan var framme i Nacka. Vem vet annars kanske vi hade bytt nr och blivit vänner! Jag ska börja vara mer spontan och öppen för nya människor som bara finns runtomkring en i samhället för det var riktigt trevligt möte jag hade idag. Och tänk hur många fler man kan ha ist för att bara sitta och halvsova på bussen för sig själv.
idag körde jag bil alldeles själv
